Hur jag kom undan en gruppvåldtäkt

Skriver detta för att kanske hjälpa andra och kanske det kan rädda någon.

Detta hände för flera år sedan, alltså en av orsakerna till att jag tappade tron på män under en lång period, samt inte varit med någon. Men ska inte gå in på det.
Jag var ute sent och promenerade i city, hade kort kjol, en svart åtsmitande svart blus och en liten handväska. Där gick jag och gillade livet, njöt av kvällen och sommaren, för om det är något jag gillar så är det att promenera på kvällarna, något jag inte vågar göra ensam numer, men iaf.
Plötsligt dök det upp ett gäng killar och började prata med mig, flirta osv, ibörjan tänkte jag inte så mycket på det, bara pratade om ditt och datt på ett både artigt och vänligt sätt, eftersom jag är uppfostrad att alltid uppföra mig artigt, så ville jag inte vara otrevlig.

Men efter några minuter började en av dom taffsa på mig, nypa mig i rumpan, en annan försökte ta på mina bröst, jag reagerade helt instinktivt och sa nej, jag ville inte ha något sådant, dock fortsatte dom trots mina protester, började komma med ganska snuskiga förslag, på det där obehagliga sättet.. försökte taffsa och sedan tog en av dom tag i mig, då tänkte jag. "helvetes fuckshit!"
Helt instinktivt drog jag mig snabbt ur hans grepp (hur vet jag inte, men på något sätt lyckades jag) och började springa.
Sprang så inihelvetes snabbt, tror jag slog något slags rekord där och hörde hur dom kom efter! Dom ropade efter mig på något okänt språk, tror det var arabiska kanske, för dom såg ut att vara från mellanöstern, sprang för livet typ.
Som tur var, efter kanske 1 eller halv kilometer, minns inte riktigt avståndet eftersom jag sprang i panik, såg jag en restaurang som höll på att stänga, jag sprang dit, bankade på och skrek.
En man öppnade och släppte in mig och än idag och för all framtid så är jag tacksam för att han fanns där.

Vet inte om detta hjälper någon, men jag hoppas att det kan få tjejer och kvinnor att lyssna på sina inre varningssignaler, att fly om man känner obehag.

Här kan man ju tro att livet gick vidare, att man sakta men säkert glömde, gick vidare, men efter ca 1 år skedde ett andra överfall, ett till våldtäktsförsök.
Klarade mig dock tack vare försvarsspray.
Jag hade på mig jeans och t-shirt samt en jacka, helt vanlig klädsel som dom flesta andra tjejer. Går helst inte in på hur det gick till, här i en publik blogg, men jag klarade mig iaf.

Men glöm aldrig, det finns inga hjältar.
Ingen kommer att rädda dig, ingen kommer att hjälpa dig. Sånt sker bara i sagornas värld eller på film.
Gå alltså aldrig ensam på kvällarna, ta sällskap av en kompis eller ta en taxi.
Om överfallaren eller vem det nu är får grepp om dig, skrik, sparka, riv, slåss.. whatever, spring därifrån allt vad du kan och visa inte rädsla, kämpa.

Det är märkligt hur händelser påverkar en, trots att man överlevt något, klarat sig, sitter det liksom kvar. Men numer uppskattar jag iaf saker mer i livet som regn, blött gräs på morgonen, knapriga skorpor, fåglar som kvittrar osv. (:


mvh Royo